Med sikte på spänning

Doften av krutrök, läder och hästar slår mot den som ger sig in på High Chaparral en varm sommardag. Känslan av vilda västern är så stark att man gärna säger ”howdy” till förbipasserande cowboys. Med både kostymklädd personal och besökare känns det som att befinna sig i en tv-serie eller en film från det förlovade landet i väst. Vi strosade runt längs Main Street, tog tåget till Old Mexico, mötte Zorro, åkte flodbåt och sköt banditer i vilda västern-showen i River City. Vi lät också några av de som skapar magin på High Chaparral själva berätta om hemligheten bakom Sveriges äldsta vilda västern-park.

Vid tågstationen ringlar köerna långa och vattenflaskorna vandrar mellan familjernas törstiga strupar. Väl ombord är det svalare och tågvakten Tom Clanton berättar om den stundande färden till Old Mexico. Tågvisslan blir startskottet för färden och när loket drar igång hörs smällar från knallpulverpistoler då vi beger oss iväg söderut.

”Jag är lokförare på järnvägen mellan High Chaparral och Old Mexico som ligger två veckors färd söderut. Vi fraktar passagerare och guld hela vägen ner till Mexiko och gör uppehåll i Buffalo Springs för att leverera post. Med goda förhållanden klarar vi av resan på tio minuter och än så länge har vi inte haft
problem med varken tågrånare eller stora stenar på rälsen så vi tvingats stanna. Jag hoppas verkligen att vi slipper rånare på resan hela säsongen så vi kan fortsätta vara det säkraste tåget i vilda västern. Även om jag är rätt säker på att någon kommer att försöka råna oss när vi kör guldtransporten. Med mig på tåget har jag tågvakten Tom Clanton och Ellen, en fin dam som ska gå av i Buffalo Springs, men det slutar oftast med att hon följer med oss hela vägen till Mexiko.
Hon verkar ha något otalt med Mr Johnson, postmästaren i Buffalo Springs som är en tjock liten man med kort stubin och fruktansvärd kroppsodör. De råkar alltid i luven på varandra och så åker Ellen med hela vägen till Mexiko. Jag gör mitt andra år som lokförare och när jag inte skyfflar kol eller kör tåget så brukar
jag strosa runt på High Chaparalls gator eller umgås med indianerna. Jag har funnit tycke för dem och vi brukar ha mycket att prata om när vi slår oss ner vid lägerelden efter sena kvällar längs rälsen.”

På High Chaparrals huvudgata, Main Street, möts vi av såväl nybyggare på väg till Amerika som hungriga cowboys på jakt efter en närliggande saloon. Mitt i myllret skymtar vi en bekant gul skjorta med röd snusnäsduk. En trött ensam cowboy som ridit länge genom präriens vilda landskap. Ingen mindre än västerns hjälte – Lucky Luke.

”Som den ensamma cowboy jag är så drev jag runt i Arizonas öken och funderade på var jag skulle bege mig härnäst. Valet föll på High Chaparral och jag har inte ångrat mig en sekund. Jag drar inte bara snabbare än min egen skugga, utan har även turen på min sida. Så där jag dyker upp brukar också Bröderna Dalton finnas. Vilket har visat sig stämma även här på High Chaparral. Det har varit en fin sommar här i Småland,
även om Bröderna Dalton antagligen inte skulle hålla med. Jag har arresterat dem flera gånger när de försökt råna både banken och postkontoret. Eftersom de är riktiga gottegrisar har de även gjort en del glass- och popcornrån, men lika mycket som de älskar sötsaker, lika dåliga är de på att gömma sig.
Så det är bara att följa spåret av glasspapper så hittar man fyra proppmätta bröder sovandes efter ett lyckat glassrån. Planen är att skicka dem till högsäkerhetsfängelset i Yuma i Arizona, men konstigt nog så lyckas de alltid fly precis innan fångtransporten kommer. Det bästa kanske är om jag och min häst Jolly Jumper eskorterar dem hela vägen tillbaka till Amerika. Folk brukar fråga mig hur jag har blivit snabbare än min egen skugga, men hemligheten är att det inte finns några genvägar. Som med allt annat får man träna. Övning ger färdighet. Även om det inte verkar gälla för Bröderna Dalton.”

I ett avlägset hörn, bredvid stans fotograf hittar vi en dörr till High Chaparrals kostymförråd. Parkens hjärta enligt Emily Wigerhäll, som är ansvarig för att sy, tillverka, reparera och underhålla alla kläder som är med och skapar vilda västern på High Chaparral.

”Årets säsong är den trettonde jag jobbar här och den nionde som jag arbetar med sömnad och kostymer. Vi syr och tillverkar alla kläder själva. Som västar, byxor, underkjolar, mamelucker, kjolar, dräkter, caper och hattar. Allt utom skor, som vi beställer från Spanien. Hade vi inte haft historisk kostym så hade det kunnat vara vilken nöjespark som helst. Det är kostymerna som sätter pricken över i:et och det hade inte alls varit samma stämning om man kom in i glasskiosken och de hade på sig en pikétröja med High Chaparral-tryck. Magin skapas genom kläderna, kostymerna, röken, ångloket, musiken och ljuden, ja hela stämningen. Min utmaning är att lyckas göra nya saker varje år som är rätt för tidsperioden. Vilda västern var en ganska kort tidsperiod, mellan 1860–1885, så det finns inte mycket att leka med. Min favorit är den klänning som jag har på mig. Den är svart, men har väldigt många detaljer och mycket kärlek i sig. Egentligen hade jag kanske velat leva i det riktiga vilda västern. Även om de verkar haft det svårt att tvätta sina kläder på den tiden. Så jag vet inte om jag hade klarat av det på riktigt. Men det hade varit coolt att få vara med.”